Vilken härlig lördag vi hade igår! Med fint väder, trevligt sällskap, jobbig terräng & löpning.
Spring Cross 2013 blev en lyckad start på denna säsongens alla lopp. 12 km lerig/men mest backig terräng (2 x 6 km), blev en tid på 1.04. Plats 38 av 368 löpartjejer på samma distans.
Kroppen kändes inte alls hundra när jag vaknade igårmorse, men beslutade mig för att knyta på mig löparskorna & köra. Jag & Micke laddade upp med en god lång frukost, sedan promenerade vi till tävlingsområdet för att möta upp min pappa (en sanna & trogen supporter). Min start var kl. 12:50, herrarna startade kl. 13:50.
Nerverna hade spirat hela morgonen med ca 14 toalettbesök. 10 min innan start är jag återigen kissnödig, men med en bajamajakö på 10 meter var det bara att snabbt hopppa in under en gran. 5 min kvar till start. Väl på plats stöter vi även på min goa kollega Heidi & hennes David. VILKET GÄNG!
Kramar papi & pussar M "hej då" ,då han vänligt viskar några väl valda ord i mitt öra: "smärtan är din bästa vän" I know.
Hamnar rätt långt bak i klungan, då jag lite typiskt svenskt inte vill tränga mig (som vanligt) & har inte lagt någon energi på att värma upp. "Jag tar det lugnt de första km" - tänker jag för mig själv....
De funkar väl sisådär 50 m då jag inser att detta stoppar upp mig totalt. Börjar istället zickzacka mellan mina löparvänninor & mycket energi går åt att hitta små springor och springa om.
Vi möts av första backen och där blir det trångt. Vissa promenerar upp! F*CK! Det första, värsta lerpartiet kommer... STOPP! Många går och det stoppar upp ordentligt nu.. Jag ser sekunder, hundradelar som förvandlas till minuter. En bit in på första varvet är trängseln borta & jag har hittat en OK "plats". Får svårt & andas, ett tryck över bröstet, och jag lyfter upp sportbehån och talar med mig själv om att andas djupt. Behåll samma hastighet. Stanna inte. Kör. Pappa möter mig på olika platser på banan & hejar, får lite extra energi! Snart ett varv avklarat och när vi kommer upp och jag ser upploppet och alla människor får jag lite mer energi - där står Micke, Max & David och skriker & viftar, men jag hör inte vad. Musiken pumpar högt i mina lurar, som bensin till en trött motor. Jag är väldigt varm. För mycket kläder & när jag går in på andra varvet så ser jag även pappa där. Då skriker jag till honom att det är tungt och att jag är överhettad. 1 varv till. 1 varv till. 1 varv till. 1 varv till! Möter första backen igen & inser att jag är själv i skogen. Bara backen & jag. Jag övervinner den rätt lätt. Förvandlar mina rätt negativa tankar till positiva tankar. Högt skriker jag peppande ord till mig själv. Varv 2 kommer att bli mitt race, så blev det. Lyckoruset kom. Endorfinerna sprutade. Ja, det krampade i vaderna, men skulle aldrig det låta sätta stopp för mig nu. Väl vid upploppet satte jag i växeln. Det bästa jag vet - att spurta! Kände hur jag hade någon som ville haka på, som puffade lite på mig. ALDRIG att jag ska släppa detta! Jag kom vann spurten. High 5 på den!
Mötte pappa och nu var det dags att byta till torrra, varma kläder & gå från tävlande till hejarklack. Ho ho ho!
Oerhört kul att heja på och se alla löpare kämpa. Olika åldrar, olika fysik, med olika mål - men där är vi och spenderar en hel lördag ute. High five och några väl valda ord springer gasellen (Micke) förbi & har avklarat ett varv. Förflyttar oss till mål för att sedan möta upp dem! Efter 53 minuter går M i mål! Galet stolt och impad över hans prestation.
Jag är impad av dig!