Varning för ett djupare inlägg.
Helgen var kanon. Dagen har gått som på räls. Jag har sett ljuset dessa dagar och jag har känt mig stark och att allt löser sig!
Så stänger jag ytterdörren efter mig i den lånade lägenheten. Hemmet som varit en fristad och trygghet i 3 dagar och som jag snart ska lämna för att bo runt hos andra varmhjärtade människor innan det har löst sig för min del. Stänger dörren. Det blir tyst. Det är tomt. Slår på TV:n som får vara mitt sällskap för kvällen, öppnar kylskåpet som är tomt som min hjärna... Vissa strötankar som inte går att kombinera.
Han dyker upp i mitt huvud. Små osammanhängande filmklipp som spelas upp utan att jag kan trycka paus.
Jag försöker hålla inne tårarna, intalar mig själv att allt blir bra bara jag andas djupt och långt ner i magen.
Bläddrar igenom helgens DN och läser om de perfekta resmålen och sagolika platser.. Jag vill vara där nu. Ta nästa bästa flyg till en plats där inget påminner om honom eller det vi har haft. Men tyvärr kan man alltid inte flyga sin kos,utan istället härda ut och salta lite i det öppna såret.
